Vartefter vi blir äldre och kroppen förändras kan det bli svårare för oss att hålla oss friska och i rörelse. Men det är inte alla som upplever åldern som ett hinder för att hålla igång. Det är Marita Selander, 74 år, ett utmärkt exempel på.

Åland har nyss vaknat när Marita tar cykeln över bron ut mot Nåtö. Molnen gör att dagen aldrig riktigt ljusnar, och det gråa morgondiset omsluter broarna som binder ihop Nåtö med Mariehamn och sedan vidare söderut mot Järsö. I gulgrön vindjacka och med full fart kommer Marita Selander cyklandes längs vägrenen.

– Det bästa med att vara pensionär är den här morgonstunden. Jag kan stiga upp i lugn och ro och fundera på hur jag ska lägga upp dagen. Jag dricker mitt kaffe och läser Ålandstidningen, sedan tar jag tag i dagens projekt. Antingen beger jag mig ut och joggar eller – som idag – tar en cykeltur, säger Marita.

Att träna hör till hennes vardag. Är det inte till cykel så är hon ute på en av de vanliga joggingrundorna runtom stan eller tar en promenad. Och under vinterhalvåret går hon även på Träningsverket och Friskis & Svettis.

Vattengympan på Mariebad har hon hållit på med i många år. En bra aktivitet för att musklerna ska mjukas upp – och framför allt en rolig och social grej. Varje måndag klockan 16 träffar hon ett tiotal andra kvinnor för lite ledarledd vattengymnastik. Efter passet blir det skvaller och skratt i bastun.

– Det har varit samma grupp i många år. Sen händer det att någon faller bort på grund av sjukdom eller så, men det kommer snabbt någon ny. Vi är ett bra gäng, säger Marita.

Aktiv sedan barnsben

Motion och träning har blivit en slags livsfilosofi.

– Jag försöker göra allt för att må bra, och jag mår bra när jag är ute i naturen. Det bästa jag vet är att njuta av alla årstider. På våren är det så fint när tussilago och blåsipporna börjar blomma – och vitsipporna. Och man ser första myrorna och nån fjäril som kommer flygande. Om sommaren är det bad och solbad och lite annat, och när hösten kommer så är det svampskogen, och då njuter man av det. På vintern får vi förhoppningsvis snö, och då är jag ute och skidar. Det finns alltid nåt att se fram emot i varje årstid, säger Marita.

Marita är född och uppvuxen på Åland, och har tränat nästan hela sitt liv. När hon växte upp bodde hon några kilometer utanför Mariehamn, men skolan låg inne i staden. Så hon cyklade varje dag till och från, och eftersom det inte serverades någon skollunch så cyklade hon hem varje dag för att äta, så det blev några vändor varje dag med cykeln. I vuxen ålder har hon hållit på mycket med skidåkning, sedan började hon springa för att inte tappa konditionen, och idag åker hon gärna på vandringsresor runt om i Europa.

Och så har vi ju Vasaloppet också, det har jag åkt tretton gånger – både öppet spår och det vanliga, säger Marita och ler.

Genom en löparskola kom hon ut i världen. Utbildningarna avslutades alltid med en resa till något internationellt lopp, och Marita har sprungit i både Milano och Istanbul. För henne har löpningen blivit ett sätt att upptäcka andra delar av världen, men det fungerar också som terapi. Hon säger själv att det har blivit en slags sjuka.

– Det är så skönt när man kommer ut i skog och mark, man varvar ner och tänker inte på någonting. Ibland kan jag ha sprungit en slinga, men jag minns i efterhand inte specifika delar på den sträckan, även om jag vet att jag sprungit där. Det är avkoppling, jag är totalt avslappnad när jag springer, säger Marita.

Och många lopp har det blivit. Bland de lopp som Marita medverkat i så sticker det Åländska Kanonloppet ut ur mängden, en halvmara mellan Finström och Mariehamn. Det har Marita sprungit 41 gånger. Svenska tjejmilen har hon tagit sig igenom 24 gånger, och dessutom medverkar hon regelbundet i Fight cancer and run-loppet som årligen arrangeras på Åland.

– Och så har vi ju Vasaloppet också, det har jag åkt tretton gånger – både öppet spår och det vanliga, säger Marita och ler.

Drar Ålands första pilgrimsled

Vandringsintresset startade 2015 med en resa till Santiago som församlingen anordnade. När Marita fick veta att de hade en plats över hakade hon på, det var en sån där resa hon alltid drömt om att göra. Året därefter bar det av till Italien, och sedan blev det pilgrimscykling från Åland till Trondheim.

– Det är ett bra sätt att träffa nya vänner, men det är också skönt att bara vara ute och gå i det tysta, se på naturen och bara njuta. Alla årstider har sin tjusning, säger Marita.

Idag är hon aktiv i ett åländskt pilgrimssällskap som verkar för att dra en vandringsled tvärs över Åland. Projektet heter St Olavs Waterway och är tänkt att sträcka sig från Åbo, genom Åbolands skärgård och över Ålands hav till Grisslehamn, sedan vidare på den svenska sidan och så småningom med avslut i norska Trondheim.

Marita och hennes väninna Brita blev tillfrågade om de ville vara med när det började planeras för en pilgrimsväg över Åland.

– Man visste ju att vi hade varit iväg på en del sådana här vandringar och Brita har jobbat mycket med kartor, så hon får sköta den biten. Jag är med, men jag bara går, säger Marita.

Andra vandringsleder som Marita tipsar om är Sadelinsleden som går tvärs över Åland, lämplig att dela upp etappvis, Lemlandsleden från Långnäs till Lemböte och Jomalaleden.